fbpx
Close

Så förändrar flyktingkrisen Sverige – tre scenarier

  • insight
  • refugee crisis

2015-10-28

Flyktingvågen har satt Sverige under hårt politiskt och ekonomiskt tryck. Uppgörelsen mellan sex riksdagspartier kan vara ett första steg för att hantera läget, men få tror att de förslag som hittills presenterats räcker särskilt långt.

Författad av:
Hanna Hellquist, chef för Primes Public Affairs-grupp och tidigare statssekreterare (M)
Jonas Hellman, medgrundare av United Minds och kolumnist på Svenska Dagbladets ledarsida

Inbördeskriget i Syrien och andra stora katastrofer i delar av Mellanöstern och Afrika har gjort miljontals människor hemlösa. Så länge det finns en chans att få en fristad i Europa kommer många människor att fortsätta försöka ta sig till trygghet och frihet – helt enkelt för att levnadsvillkoren i de länder som de flyr ifrån gör det hopplöst att stanna kvar.

En annan faktor som påverkar är att det har blivit lättare att förflytta sig. När välståndet stiger och kommunikationerna förbättras väljer fler att röra på sig, särskilt om framtidsutsikterna i det egna hemlandet är dåliga. Bland dem som kommer finns både flyktingar och ekonomiska migranter.

Hur kommer denna folkvandring att påverka Sverige? Vi ser tre scenarier för Sveriges framtid som invandrings- och välfärdsland, varav inget är okomplicerat eller okontroversiellt:

Scenario 1: Slutet för det svenska undantaget

Detta scenario innebär att Sverige går samma väg som de flesta andra europeiska länder redan har gjort. De åtgärder som redan har föreslagits kommer efter en tid att följas av andra åtgärder som syftar till att mer effektivt stoppa flyktinginvandringen. För att lyckas krävs sannolikt ganska bryska tag, eftersom signalen behöver sändas att även Sverige har stängt gränsen. Det kommer att krävas mer resurser för gränsövervakning och för att jaga illegala invandrare. Bilden av Sverige som ett humanitärt föredöme kommer att naggas i kanten. Kritiker kommer hävda att de partier som står bakom åtgärderna har gått SD tillmötes. Även arbetskraftsinvandringen kommer att hållas nere och det blir svårare för människor från fattiga länder att turista i Sverige. Allt för att minimera möjligheterna att ta sig in.

Scenario 2: Framväxt av svenska parallellsamhällen

De åtgärder som vidtas för att hantera flyktingkrisen kommer för sent och är inte tillräckligt effektiva. Konsekvensen blir skenande offentliga utgifter. Kommuner får stora problem med att finansiera inte bara flyktingmottagningen utan även skolan, socialtjänsten, äldreomsorgen och andra åtaganden. Stadsdelar med många invandrare förslummas ytterligare och blir mer osäkra. Många flyktingar har svårt att komma in på arbetsmarknaden, vilket leder till att den informella ekonomin växer. Sverige blir mer segregerat, brottsligeten ökar, skatteintäkterna sinar. Detta är ett scenario som knappast någon önskar sig, men som ändå riskerar att förverkligas om det saknas politisk beslutsförmåga.

Scenario 3: Början på en ny svensk modell

Det tredje scenariot är troligen det som flest hoppas på, men på grund av politisk oenighet kan det ändå bli svårt att uppnå. För att de flyktingar som kommer ska ha en chans att försörja sig i Sverige öppnas arbetsmarknaden upp. Reformer genomförs som gör det lättare att få jobb, även för personer som saknar kvalificerad utbildning. Den breddning av rut-reformen som föreslagits kompletteras med andra åtgärder. Företagande uppmuntras som ett sätt att skapa fler arbetsgivare. Bostadsbyggande underlättas och hyreslagstiftningen ändras för att möjliggöra ökad bostadsuthyrning. Även i detta scenario blir de offentliga finanserna hårt ansträngda, men skatteintäkterna blir större än i scenario 2.

Som sagt, inget av dessa scenarier är okomplicerat eller okontroversiellt – men lite förenklat är det åt något av dessa håll som utvecklingen måste gå. Alternativet att Sverige förblir som förut är helt enkelt inte realistiskt.

En del debattörer förordar att vi ska hjälpa människor på plats i stället för att ta emot flyktingar i Sverige. Men att hjälpa människor på plats löser tyvärr inte problemen på hemmaplan.

Mest sannolikt är kanske en kombination av dessa tre scenarier, men var tyngdpunkten hamnar har stor betydelse. Det kommer att forma Sverige för lång tid framöver.

Vad påverkar utfallet?

Vad utfallet blir styrs av den politiska utvecklingen under den närmaste tiden. Samtidigt som krav på politiskt ansvarstagande framförs, befinner sig de politiska partierna i ett läge där de är extra känsliga för opinionstryck. Rädslan för att trampa fel opinionsmässigt är stor, särskilt för de partier som redan har försvagats. Ingen partiledare vill gå till historien som den som sänkte sitt parti. I flera EU-länder skördar populistiska partier stora framgångar. Hela EU-samarbetet knakar i fogarna, och att förlita sig på stöd från andra EU-länder ter sig mest som en from förhoppning.

Till detta kommer en stor massmedial påverkan, som kan bli ännu större framöver med de reportagemöjligheter som flyktingmottagningen skapar. Vi går mot en kall vinter då tiotusentals asylsökande ska vänta i ovisshet på förläggningar, samtidigt som en hel del svenskar är oroliga för hur deras samhällen kommer att påverkas.

Inom de politiska partierna finns ideologiska drivkrafter som kanske mer än någonsin kommer att prövas mot en krass verklighet när rädslan för förändringar ökar. Till detta kommer risken för incidenter – till exempel brott eller olyckor – som plötsligt kan väcka starka känslor och förändra hela perspektivet.

Allmänna manifestationer för att visa medmänsklighet är ett passerat stadium. För att det ska vara meningsfullt med ”nationell samling” krävs att det finns något konkret att samlas kring, mer än en enighet om att människor inte bör behandlas illa.

Det som behövs är reformer och konkreta lösningar, vilket ställer betydligt större krav på ledarskap. De åtgärder som krävs kommer att svida och kosta. Gamla käpphästar måste överges och heliga kor slaktas. Här finns en möjlighet att visa verkligt politiskt ledarskap, något som vid framgång kan belönas rikligt av väljarna.

En del drar paralleller till den svenska valutakrisen hösten 1992. Då ledde det misslyckade kronkursförsvaret till en lång rad reformer som bäddade för en positiv svensk utveckling. I bästa fall blir utfallet positivt även denna gång, men tyvärr är det politiska läget betydligt mer komplicerat. Risken för att SD stärker sitt politiska inflytande är påtaglig, vilket i så fall bäddar för en mer intolerant och isolationistisk politik.

En sak är uppenbar – för alla som jobbar med opinionsbildning och kommunikation är det en tid att minnas och dra lärdomar från.

Tre insikter är redan tydliga:

  • Samhällsdebatten kan svänga blixtsnabbt. Det som är sanning idag är kanske inte sanning i morgon. För beslutsfattare bör slutsatsen vara att löpande bevaka utvecklingen i omvärlden och analysera vilka konsekvenser olika händelser kan få för den egna verksamheten. Den som inte själv hinner med att göra omvärldsanalys bör anlita rådgivare.
  • En stor sakfråga som blossar upp – i detta fall flyktingkrisen – kan plötsligt tränga ut alla andra angelägna sakfrågor. Ämnen som tidigare varit centrala kan plötsligt uppfattas som perifera. Det enda sättet att märkas i debatten är i så fall att anknyta till den fråga alla andra pratar om.
  • Det finns en växande förväntan från politik och allmänhet på att även företag ska ta samhällsansvar. Detta kan ske på olika sätt, men i en stor fråga som flyktingkrisen går det knappast att förbli neutral – alla aktörer med ambitioner behöver kunna redovisa vilka åtgärder som de själva vidtar. Generella sympatiyttringar i sociala medier har de flesta redan tröttnat på. Det som inger respekt är konkreta lösningar och leverans.